Småhistorier från Byskov

Byskov har aldrig haft kyrka, skola eller krog. Men berättelser har det funnits gott om. Här är ett urval av dem som byborna har fört vidare - de flesta ur boken Byskov - herfra min verden går.

Bytjuren Birch Kristoffer

Den 18 juni 1922 bildades Byskov Kvægavlsforening. Eller snarare: en tjurstation, för enligt förhandlingsprotokollet hade föreningen bara ett enda syfte - att köpa en tjur av rasen Rød Dansk Mælkerace (röd dansk mjölkras). Femton medlemmar med sammanlagt 83 kor gick samman, tog ett lån på 2 000 kronor och köpte tjuren. Han hette Birch Kristoffer.

Gårdsägaren Chr. Jensen blev fodervärd för ett år i taget. Han fick 1,50 kronor om dagen - och gratis betäckning av sina egna åtta kor. Skulle tjuren visa sig vara "eldig" fick den i begränsad omfattning även användas till andra än medlemmarnas 83 kor, naturligtvis mot förhöjd avgift.

I augusti 1925 fick styrelsen "blodförnyelsetankar". Birch Kristoffer såldes på auktion bland medlemmarna, och klubban föll vid 1 000 kronor - till Chr. Jensen. Förslaget att köpa en ny tjur lades åt sidan, och det gjorde förhandlingsprotokollet också. Föreningen hann aldrig få fler än sin allra första styrelse.

Historien har för övrigt skrivits ner av Hans Suhr från Vægtergården (Väktargården).

Bodille på djurutställningen

Uppe på vinden på Vægtergården hänger en hel rad utställningsskyltar på snören - många av dem från den stora tjuren Tarzan. En av dem kommer från den gemensamma djurutställningen för de östra öarna (Fællesdyrskuet for de østlige øer) i Roskilde 1987: katalognummer 789, 22 poäng för typ. Under har någon skrivit med blå kulspetspenna: Bodille.

Precis som Tarzan och de andra djuren på skyltarna var Bodille en simmental, en stor och kraftig kreatursras från Schweiz. Kon tillhörde Hans och Kis Suhr, och hon var uppkallad efter Bodil från Smedehuset på andra sidan bydammen - smeden Alfred Jørgensens äldsta dotter, som i unga år hade tjänat som piga på Vægtergården. Bodil var mormor till Lars Sommer, som i dag äger gården. Så nu hänger skylten med hennes namn på hans egen vind.

Grävlingen som serverades som bagge

År 1888 slog sig Rasmus Kristiansen ner som smed i Byskov, på ett litet torp vid Lille Byskovvej. Han och hustrun Amanda fick 13 barn, och hemmet var fattigt.

En dag serverade Amanda lite kött åt Rasmus. Det var Niels Sommers bagge, sa hon - och det var Rasmus mycket nöjd med. När han hade ätit berättade hon sanningen: det var en grävling som Johansen på Skovbjerggaard hade skjutit. "Smederasmus" ansågs vara en mycket hetlevrad man, och han kastade de avgnagda benen efter Amanda.

Han blev för övrigt 90 år gammal. Den gamla smedjan står kvar på Lille Byskovvej.

Iskarusellen på bydammen

När bydammen (gadekæret) var tillfrusen byggde barnen i Byskov en ismølle, en iskarusell. En påle slogs ner genom isen till botten så att den stack upp en meter, och överst fästes en lång stång med en kraftig spik. I stångens ände satt en krok där man hakade fast sin kälke. Sedan sköt ett gäng barn stången runt, och kälken fick en ordentlig fart. Det var absolut inte ofarligt om kälken slet sig loss.

När iskarusellen hade gått ur modet högg man i stället upp isen i flak - "camper" eller "klamper" - och hoppade från flak till flak för att inte ramla i det iskalla vattnet. Mogens Sommer, som berättade om det, provade själv att ramla i. "Men det var inte så farligt, för jag bodde alldeles vid dammen."

På sommaren red drängarna hästarna genom dammen för att skölja leran av benen, och barnen fick ibland rida med. Och hela året fanns det förstås Tang Rasmus att se upp för.

Breven från Skovbjerggaard

Från 1888 till 1892 skrev Lene Pedersen på Skovbjerggaard brev till sin son Laurits, som studerade teologi i Köpenhamn. Breven finns bevarade och ger en sällsynt inblick i vardagen i Byskov för över hundra år sedan: skörden som pågick till efter nio på kvällen, maltet som skulle malas och gammelgillet där bönderna från Byskov och Klodskov dansade till klockan två på natten.

Den 8 maj 1892 skrev hon: "I Fredags havde Vægterens Hans bryllup, vi var blevet bedt med alle sammen." ("I fredags hade Väktarens Hans bröllop, vi var bjudna allihop.") Det var Hans Olsen Vægter från Vægtergården som gifte sig.

Samma år skrev hon om en olycka. Grannen Hans Larsens gård brann från klockan fyra på eftermiddagen och långt in på kvällen. Man trodde att barnen hade lekt med svavelstickor och satt eld på stackarna. Betflickorna, som tog upp betor i närheten, slog genast larm, och Gunilla bar ut kläder ur huset tills taket rasade in. Familjen lyckades rädda nästan allt bohag och alla djur - och bodde sedan hos familjen Pedersen på Skovbjerggaard medan gården byggdes upp igen. "Der går jo heller ikke så lidt mad til, til så stor en familie," ("Det går ju inte åt så lite mat heller till en så stor familj") skrev Lene.

När grannarna sköt in såmaskinen i elden

Byskov har haft sina bränder. År 1916 slog blixten ner i Rudolf Davidsens gård, och hans sjuåriga dotter Hedvig stod i grannens fönster och såg sitt hem brinna. År 1952 slog blixten ner i Georg Andersens halmtak på Klodskovvej, och brandkåren körde fel, för på den tiden fanns varken gatunummer eller husnummer - och det regnade så att man inte kunde se röken.

Men den bästa brandhistorien är från 1938, när Carl Nielsens halmtäckta hus på Lille Byskovvej brann ner till grunden. Carl Nielsen ägde en såmaskin tillsammans med flera grannar. Överenskommelsen var att han skulle hysa maskinen medan grannarna betalade brandförsäkringen. När grannarna kom till branden såg de att Carl Nielsen hade hunnit dra ut såmaskinen. Det tyckte de var lite väl nitiskt - de hade ju betalat försäkringen i många år - så de sköt in den i det brinnande huset igen.

Det var ett dåligt påhitt. Carl Nielsen hade nämligen aldrig försäkrat den. Grannarna bestämde att han inte skulle få vara delägare i deras nästa såmaskin.

Byskov hade i många år sina egna brandmän. År 1962 var de sju, med gårdsägaren Harry Christensen som brandfogde - och smeden Alfred Jørgensen från Smedehuset som en av brandmännen. Deras viktigaste uppgift var att hålla brandvakt så länge det brann.

Himmerighuset

Mitt i Byskov, bakom och öster om Vægtergården, låg det en gång ett litet hus med ett vackert namn: Himmerighuset (Himmelrikshuset). Det var uppkallat efter en tidigare boende, arrendatorn och grindvakten Niels "Himmerig", som ansvarade för grindarna i hägnaderna mellan Byskov och grannbyarna. Senare drev ägaren en lönnkrog i huset - det blev mycket oväsen, och till sist revs huset.

Omkring 1860 ville socknen köpa huset till fattighus för sockenborna som var gamla och sjuka. Det kostade 300 riksdaler. Men gårdsägaren Peter Vægter från den andra Vægter-gården röstade emot, eftersom huset låg för nära hans gård - och på den tiden kunde kommunen inte driva igenom ett köp. Peter Vægters motstånd gjorde att ingen i Byskov fick ett fattighus som granne.

Årets by

Nørre Alslev Kommune utsåg under en följd av år "årets by", och 1995 korades Byskov till årets by för 1996. Kriterierna var aktivitet och god sammanhållning. Lördagen den 16 september 1995 överlämnades utmärkelsen till byalaget vid ett kaffebord på Skovbjerggaard, där borgmästaren höll tal och gav 2 000 kronor till föreningens kassa - bland annat till en lekplats. Och det sattes upp skyltar vid byns infartsvägar, så att alla kunde se att Byskov är ett bra ställe att vara på.

---

Källor: Ketty Lykke Jensen, Byskov - herfra min verden går (2010): Hans Suhr om tjurföreningen (s. 43), smederna i Byskov (s. 38-39), Mogens Sommers minnen om dammen och bränderna, breven från Skovbjerggaard 1888-92, fattighuset (s. 30-31, 126) och "Byskov - årets landsby". Bodille: utställningsskylten på vinden på Vægtergården och familjens egen berättelse.