Bombnatten och befrielsen

Bombningarna i Danmark under andra världskriget drabbade nästan bara Köpenhamn och Bornholm. Men Byskov fick också sin bombnatt, och den satte sig så djupt att folk resten av kriget inte vågade lägga sig att sova när det var flygplan över byn.

"Det bliver en varm nat!"

Det var vindstilla och månsken, en mycket vacker aprilnatt. Karen och Svend Suhr från Vægtergården var på väg hem från ett kalas, och de hörde flygplan dra söderut. Svend Suhr sa till sin hustru: "Det bliver en varm nat!" ("Det blir en het natt!") - utan att ana att det skulle bli i Byskov.

En våg av engelska bombplan, kanske på väg mot Berlin, stoppades av tyska jaktplan. Under flykten fällde ett eller flera av planen omkring 300 fosforbomber i en lång rad som började en halv kilometer söder om Byskov, gick över byn och fortsatte norrut över Skovbjerggaards marker.

I Smedehuset

Hos smeden Alfred Jørgensen vaknade man av flygbuller och explosioner. Karla steg upp, drog undan mörkläggningsgardinen en aning och såg ett stort bombplan glida mycket lågt över grannens hus och deras egen trädgård. Plötsligt hörde hon ett vinande och såg något falla. Hon tog skydd under fönstret, och i samma ögonblick lystes sovrummet upp: en fosforbomb hade exploderat och brann bara omkring 20 meter från huset.

På Vægtergården

Karen och Svend Suhr hade just lagt sig när Svend vaknade av något han trodde var gevärseld. När han kikade ut under rullgardinen såg han lågflygande plan - och det han tagit för skott var bomber som exploderade på fälten. Skovbjerggaards marker stod i lågor. Han trodde att det brann i stallet och sprang dit, men bomben hade fallit hundra meter bakom stallet. Röken från de brinnande bomberna drev in över gården.

Hemma hos muraren

Sedan hörde Svend Suhr rop från murarmästare Georg Nielsens hus. Där hade en bomb gått genom taket och låg och brann på vinden, alldeles vid dörren till trappan - den enda vägen ned från sovrummen. Sonen Ove, som var 17 år, klättrade ut genom ett fönster och ned genom ett päronträd, hämtade en stege åt sina föräldrar och sprang till handlaren, där byns gemensamma telefon fanns, för att ringa till Zonen (räddningskåren) i Eskilstrup. Huset var låst inifrån, men Svend Suhr sprängde upp köksdörren genom att springa mot den ett par gånger, och med jord och vatten fick de bomben släckt.

Det är sannolikt samme "murarns Ove" som en vinter gick ut på bydammens is i träskor och föll igenom. Han klarade sig den gången också.

På Skovbjerggaard

På andra sidan vägen föll en bomb rakt över sovrummet på Skovbjerggaard, men stoppades av taket, en takstol och innertaket. En av de unga flickorna täckte över den med täcken och säckar medan mannen och förkarlen hämtade grus i hinkar och fick den släckt. Brandsprutorna från Eskilstrup dröjde länge, eftersom röken från de många bomberna låg över vägarna. Dagen efter hittade man omkring 50 bomber alldeles runt gårdens byggnader.

Dagen efter

Det danska röjningskommandot från Næstved kom och samlade ihop de flesta av de 300 bomberna, framför allt på Skovbjerggaards marker. En fosforbomb var sexkantig, något mindre än en gammaldags termos, med en blyklump i ena änden.

Befrielsekvällen

Två år senare var kriget slut. Den 4 maj 1945 satt grannarna i vardagsrummet på Vægtergården och hörde över en kopp kvällskaffe det glada budskapet att Tyskland hade kapitulerat:

"Vi var om aftenen gået over hos vore gode venner på Vægtergaarden, Karen og Svend Suhr, og ved en hyggelig kop aftenkaffe hørte vi det glædelige budskab: Tyskland har kapituleret …"

Källa: Mogens Sommer, "Byskovs bombardement", i Ketty Lykke Jensen, Byskov - herfra min verden går (2010), s. 45-47. Kapitlet bygger på skriftliga berättelser från Ella Barfoed-Høj och Ove Nielsen och på intervjuer med Esther och Harry Christensen, Karla och Alfred Jørgensen och Svend Suhr. Befrielsekvällen: minnen återgivna på samma ställe.